Mark Minns

Min första konsert någonsin var Bob Dylan i Scandinavium 1998. Jag var elva år gammal (så ung är jag) och förstod inte ett skit. Min pappa hade berättat om Dylan för mig. Han var si och så. Men mest sjöng han som en get, sade min far. Jag minns att jag var väldigt förundrad över (de få) ungdomarna i publiken. Framförallt minns jag två killar som med bockskägg och "nedcabbade" Chalmersoveraller höll varandra över axeln och skrålade "blowing in the wind" på vägen in i Scandinavium. Jag hade tidigare bara varit på arenan för att titta på Västra Frölunda Hockey Club (de hette så på den tiden) och jag hade liksom vant mig vid en viss sorts tysthet i äntrandet av läktaren. Och tyst var det även idag, förutom de där två grabbarna. De höll varsinn starkölsburk och lite skum hade fastnat i den enas glesa bockskägg. De var inte spända, såsom man var spänd inför en ishockeymatch, för de visste redan resultatet av kvällen. De skulle få se Bob Dylan. Och eftersom att Bob Dylan inte hade någon motståndare under kvällen skulle det vara svårt för honom att "förlora", såsom Frölunda oftast gjorde. Detta var för mig något helt nytt.
Efter att först ha skrämts av de två tyckte jag efter en stunds kontemplerande att de var rätt balla. Deras uppfriskande "coolhet" fick mig att trissa upp mina förhoppningar om kvällen. Jag hade som sagt ingen aning om vem Bob Dylan var, eller hur han lät. Men om två balla grabbar gillar honom så borde det ju vara hårdrock, eller hur? Man får ha i åtanke att mina musikaliska preferenser 1998 sträckte sig enbart till Fear of the Dark med Iron Maiden samt två piratkopierade kassettband med "Drängarna".
Jag hade med mig två bomullstussar i mina jeansfickor och dessa knådade jag i min hand medan jag satte mig långt upp på den västra långläktaren. Nu jävlar ska det bli åka av, tänkte jag. Förbandet var ganska förskräckligt. Det var en tjej med läderbyxor som brände av en horribel version av Toto's "Africa". Volymen var låg och jag behövde inte använda mina "öronproppar".
När väl Bob Dylan gick på scen såg jag de två killarna i studentoveraller igen. De stod och hängde över kravallstaketet nere på planen. Eftersom att det genomgående var ganska tyst i lokalen (medelålder hög) och de flesta satt så hörde jag dem vråla vokaler mot mannen som dök upp på scen. Han var liten, hade stort huvud och ett par vita boots. Håret var krulligt och stort. Han öppnade konserten till applåder och sedan minns jag inte särskilt mycket mer. Bob Dylan var inte hårdrock. Han var en get med vita boots. 1998 visste jag inte mer om USA än att det var där NHL spelades. Det fanns en röd bro där också, och frihetsgudinnan. Men vad Bob Dylan sjöng om förstod jag inte alls. Jag somnade och vaknade inte förens publiken applåderade honom av scén.

På hösten fick jag i uppgift av min lärare Marita att översätta en låt från engelska till Svenska. Eftersom att min pappa hade sagt att Getbob var en stor poet översatte jag en låt från "Desire". Marita blev överlycklig och började spela låten, på "min" svenska, för alla i klassen på sin slitna nylongitarr.
Sedan dess har jag knappt brytt mig om Bob Dylan förens kanske två/tre år sedan. Då plockade jag fram en av hans vinyler från pappas samling. Jag lyssnade, och jag gillade.
Anledningen till detta inlägg tror jag är att jag idag har haft en mycket trivsam eftermiddag. Jag fick ett infall av att plugga in min pappas vinylspelare och har sedan dess legat i min säng och läst "Nässlorna Blomma" samt lyssnat mig igenom "Blonde on Blonde" och "Desire" flera gånger.
Men fortfarande föstår jag inte riktigt Dylans texter. Inte mindre kan jag placera mig i något utav facken av Dylanfans. Jag är inte en overallstudent med ölskum i bockskägget och jag är inte min mellanstadielärarinna med klistermärken på min gitarr. Och trots likheten är jag inte heller min far. Och om sanningen ska fram så är jag nog mer hårdrock än visa.

Kanske är det som Ernst Billgren säger: Det man behöver förstå om konst, är att det inte finns något att förstå.