Kalla Fötter

Ligger här i mitt privata lilla helvete och tittar på andra säsongen av den eminenta tv-serien Kalla Fötter. Det var extremt längesedan jag tittade på just den här serien som faktiskt utgjorde en stor del av min gymnasietid.
Upplägget ser ut ungefär så här: tre barnfamiljer och inget radikalt händer någonsin.
Men jag älskar verkligen den här sortens tv. Jag vet inte varför. Det kan vara den charmanta BBC-humorn som lyser igenom varje replik, den irländska busen Adams (spelad av suveräne James Nesbitt) snärtiga karaktär. Men det kan lika gärna vara Rachels (Helen Baxendale) otroligt kärleksfulla ögon som spänner upp mina annars så trötta ögongluggar. Jag minns till exempel att jag döpte min första bil, en otroligt nedgången Audi 100 som jag köpte för 1500:-, efter just Rachel.
Det slog mig nyss att jag har en vän som gillar Kalla Fötter minst lika mycket som jag. För ungefär fem år sedan hade vi en diskussion kring ett av paren i serien, Karen och David. Min vän tyckte att det var bra att de separerade i fjärde säsongen medan jag hela tiden tyckte att det var idiotiskt. Min vän poängterade då att Karen var en självständig, otroligt intelligent kvinna som faktiskt förtjänade bättre än David, som var en idiot som inte kunde hålla isär sitt arbetsliv från sitt förhållande till sin familj och fru.
Jag tyckte däremot att David var något av en vardagshjälte som gjorde så gott han kunde. Jag såg hans karaktär som helt fiktiv, för ingen kan vara så fäst vid yrkeslivet som han. Men idag inser jag att jag faktiskt känner flera David. David finns till och med i min (nästan) närmsta bekantskapskrets. David är en ingenjör som är helt avskärmad från allt som inte rör yrkeslivet. Han är burdus, tråkig och i det stora hela helt personlighetslös. Jag undrar varför jag någonsin försvarade honom.
Efter att ha spenderat en del av kvällen med att damma av mina gamla känslor för just David och Karens förhållande insåg jag nyss att jag antagligen inte försvarade David. Jag försvarade kärnfamiljen.
Det bär på många vis emot att erkänna att jag, som 17-åring, hade en mer traditionell syn på familjer än jag har nu. Jag tycker helt enkelt att kärnfamiljen inte längre är något att eftersträva och försvara in i det döda.
Jag läste om en professor på Handels som doktorerat om 80-talister och deras sväran efter att alltid byta upp sig. Enligt honom skall 80-talisten aldrig jobba på samma kontor mer än tre månader, för då slutar han prestera i den mån han gör när han är glad över ett nytt jobb. Ergo: Om man irrar runt på arbetsplats efter arbetsplats så är man, enligt honom, gladeligen långt mer produktiv än om man stannar på en arbetsplats längre.
Jag har alltså applicerat hans teorier på arbetsliv på mina tankar om familjeliv och fortbildning.
Det kan inte vara ett bra tecken inför framtiden.