En recension... Så pikant

The Roots
Berns 24/11

Läste precis en ganska tafflig recension av gårdagens spelning med the Roots på Rockfotos hemsida. Tänkte att jag kunde göra det bättre.
Recensenten på Rockfoto gjorde precis som recensenter allt för ofta gör och namndroppade så mycket ovidkommande skit som det bara gick under fyra spalter och avslutade sedan med några floskler om dåligt ljud. Vad är det med recensenter och dåligt ljud? Vill man ha bra ljud får man gå till Globen och fickrunka till Coldplay. Vill man se en själfull spelning i en trevlig lokal får man räkna med lite svinn ibland.
Hur som helst så tycker jag inte att ljudet var ett stort problem igår. Visst, uppenbarligen hade bandet, och då särskilt rapparen Black Thought och tubaspelande Damon ”Tuba Gooding Jr” Bryson, lite problem. Men det var ingenting som jag tyckte störde spelningen avsevärt.
Vad som störde spelningen var, i min mening, de första 30 minuterna. Bandet kom aldrig riktigt igång och upplägget var retsamt nära en slätstruken hiphopkonsert. The Roots brände av en jämnt fördelad låtsalva från de senaste fyra studioalbumen och visst, det var ju kul. Men det hela gick på rutin så att säga. Jag somnade till ett par minuter.
Det jag inte visste var att bandet snart skulle slå på den stora festtrumman. Hårdare än någonsin i Sverige.
I egenskap av trummis och musikaliskt geni levererade ?uestlove, som för övrigt har antagit en mycket mer päronformad figur sedan jag såg dem senast 2006, och hans sidekick F Knuckles sitt patenterat lysande improvisationtrumssolo. Ketchupeffekt. Under en ca 20 minuter lång version av klassikern ”You Got Me” körde bandet fullkomligt över den lilla klick människor som bestämt sig för att ta sig till Berns. Den, sedan 2004, nyrekryterade gitarristen “Captain” Kirk Douglas spelade så att fingrarna blödde samtidigt som de övriga bandmedlemmarna dansade ringdans i bakgrunden. Den enorma tuban smällde av tidigare nämnda F Knuckles tre kongas från sina stativ och bassisten Owen Biddle leverade, med ena foten på monitorn, ett fullkomligt lysande bassolo. Och det är svårt.
Sedan var det kvartersfest på scén. Den ganska osynliga keybordisten Kamal sippade champagne medan resterande medlemmar av bandet tokspelade klezmer, guns’n’roses, frijazz och metal av högsta kvalitet. Annorlunda, men genialt.
Det här låter ju inte som hip-hop, kanske ni tänker. Det är det inte heller. Man får inte glömma att the Roots skapades som en nytänkande jazzkonstellation. ?uestlove, som är den drivande i bandet, har aldrig hymlat med att han vill lyfta fram en mer musikalisk finfulkultur ur hip-hop. På skiva är det kanske svårt att sälja om man inte kategoriserar sig, men på scén handlar the Roots om så mycket mer än genres. Det handlar om musik. Festlig sådan.

Alla tummar upp!