Näring åt själen

Äntligen!
Jag har hittat rätt igen, jag har hittat mitt inre hat.
Jag träffade honom igår. Han var en lillebror, precis som jag. Hans äldre bror är en ganska medioker herre med rustik charm som tycks gå hem hos större delen av alla japanfixade tjejer som trixar med tv-spel och små rosa grejer som blippar. Men lillebrodern. FYFAN! Ett större rövhål än den unge herren får man leta efter. Inte nog med att han såg ut som en välkammad Robert Smith mixat med en otroligt ocharmig Stockholmiansk präktighet i form av en vit skjorta med piketknäppning. Han var ofantligt oerhörd! Allt han sade var i oproportion till samtalet, ämnet, tonen och situationen. Han var lite som elefanten i glasaffären. Fast det verkar bara som att jag och Linnéa uppfattade detta.
Ibland är livet nästan som ett Diktoniuscitat. Eller eventuellt Fröding...


Jag gillar det här.
Det ger mig näring.


Just det, folk verkar sprida rykten om att jag kissar i bokhyllor. Det gör jag inte.



ofta...