en glad skit

Föds kreativitet bara ur depressioner? Jag tror det.
Jag har läst igenom lite av mina gamla grejer idag och funnit att jag faktiskt var roligare och vassare när jag mådde kasst. Nu mår jag helt plötsligt rätt bra och vips pannkaka försvann min s.k. "egg". Äh, vad pratar jag om? Jag har aldrig haft någon direkt "egg", vad ska man med det till? Jag kanske har fått in en "törn", eller möjligtvis en "udd" någon gång, men en "egg", nää, det tror jag inte.
Jag satt och diskuterade med en god vän igår kring huruvida man hittar kreativitet och dylika "efterfyraölklockanhalvelvapåHulta"-ämnen. Han hävdade att han, likt den romantiker han är, vill åka till en liten stuga i Norrland och skriva en roman med "fem, sex månaders startsträcka". Det låter ju logiskt.
Jag däremot behöver nog lite intryck för att uttrycka mig (fyfan vad pajigt! intryck - uttryck... skriver jag avtryck i nästa mening, skjut mig.)
Därför behöver jag nog ha ett tråkigt jobb i en tråkig stad för att hitta tillbaka till min självdepraverade stil. Lite intryck och påtryck för att göra avtryck så att säga (kunde inte låta bli.).
Jag skulle nog egentligen också helst åka till en liten enslig stuga i Norrland och fila på karriären, men jag misstänker att det mest skulle leda till en skrumpen lever och kol än ett kontrakt på Bonniers.

Det är en speciell sorts ångest jag söker, en grå och riktigt jävla tråkig ångest. Men den återfinns inte, jag har blivit en glad skit. Vad är det för jävla snack!?
Vad är poängen med att gå omkring och vara nöjd hela tiden? Att uppskatta det "lilla" i livet måste vara tidernas största ljuga. Egentligen ska man nog inte nöja sig med livet förens man har P Diddy som trädgårdsmästare och badar i oskuldars bröstmjölk med daglig rutin.

Apropå det så läste jag en jävligt rolig text av JOLO häromnatten. Den handlade om huruvida han egentligen skulle vilja leva som Napoleon, han kom fram till att det enda de hade gemensamt var att gå upp på morgonen och titta ut genom fönstret. Resten av dagen spenderade Napoleon på att äta och på gott mod slumpa ut titlar till folk som råkade vara i närheten. JOLO däremot fick stå ut med en surmulen satkärring i köket, spillt kaffe på sin singermaskin och chefredaktörer som askade sina cigaretter på hans kavajslag. Men han lyckades bli en jävligt bra skribent ändå, närmast en "samtidsanalytiker", vilket borde vara det jazzigaste jobbet i världen. Efter Napoleons det vill säga.

Nu ska jag söka efter något att avsky.

Nämen titta, en rolig gif-animation. Nu är jag glad igen!

/m

Tycker du att den här bloggen sög?