TERROR
Jag tycker mig själv vara en ganska intressant person. Ok, jag är inte Linda Rosing. Men jag är iallafall tillräckligt intressant för att bli tillägnad ett eget blogginlägg i min egen blogg.
Den här veckan har varit ett genuint helvete. Jag minns nästan ingenting. Jag vaknade upp i måndags i total förvirring och har mer eller mindre stannat där sedan dess. Det var först i onsdags som jag tog mina första vacklande steg in i världen, men jag behöll denna nya världssyn endast en dag innan jag sänkte ner mig i förvirringens vansinne igen.
Vad hände? Jo, jag började terrorisera mig själv och min kropp igen. Såsom jag har gjort många gånger förut. Och kommer göra många gånger igen.
Varför? Jag vet inte riktigt. Jag antar att det hör till min livsstil.
Då många människor gärna sitter hemma en torsdagskväll och kanske lagar en god indisk gryta och läser en bok valde jag istället att supa mig till apstadiet med mina degenerade klasskamrater. Jag vaknade upp dagen efter vid fyra, svalde ett par Treo, spelade en timme förnedringsbadminton med Nils och gick på flaskan igen. Vaknade i lördags och påbörjade samma rutin, även om det var med en viss försening och jag faktiskt fick betalt för mitt drickande.
Vissa människor kallar sina kroppar "tempel". Min är en Krigszon. Mitt torso är falklandskriget, mitt huvud Kuwait. Mitt generella utseende är det finska vinterkriget och min rygg börjar sakta men säkert knaka som det trettioåriga kriget.
Men det värsta är att jag inte tycker mig ha lärt mig ett skit. Trots att den här helgen har kostat mig flera år rent utseendemässigt, tusentals kronor samt ett förlorat SL-kort värt ca 2000:-.
När jag, som bitter gammal man, ser tillbaka på mitt liv som 21-åring kommer jag antagligen att minnas hur jag hade magsår i åtta månader, var tvungen att flytta fyra gånger, förnedrade mig själv med att göra reklamjobb på helgerna samt inte tog till mig någonting alls av min relativt dyra utbildning.
Samtidigt kommer en vanlig, vettig, person minnas att han tillsammans med sin rågblonda flickvän tittade på Bonde Söker Fru i en smakfullt inredd förstahandstvåa. Att de drack vin. Att de älskade med varandra i timmar. Han kommer minnas hur underbart livet var, och fortfarande är.
Varför är inte jag han?
Varför lever jag i terror och skräck?
Men framförallt undrar jag: hur ska jag kunna ta mig till systembolaget utan mitt SL-kort?
Den här veckan har varit ett genuint helvete. Jag minns nästan ingenting. Jag vaknade upp i måndags i total förvirring och har mer eller mindre stannat där sedan dess. Det var först i onsdags som jag tog mina första vacklande steg in i världen, men jag behöll denna nya världssyn endast en dag innan jag sänkte ner mig i förvirringens vansinne igen.
Vad hände? Jo, jag började terrorisera mig själv och min kropp igen. Såsom jag har gjort många gånger förut. Och kommer göra många gånger igen.
Varför? Jag vet inte riktigt. Jag antar att det hör till min livsstil.
Då många människor gärna sitter hemma en torsdagskväll och kanske lagar en god indisk gryta och läser en bok valde jag istället att supa mig till apstadiet med mina degenerade klasskamrater. Jag vaknade upp dagen efter vid fyra, svalde ett par Treo, spelade en timme förnedringsbadminton med Nils och gick på flaskan igen. Vaknade i lördags och påbörjade samma rutin, även om det var med en viss försening och jag faktiskt fick betalt för mitt drickande.
Vissa människor kallar sina kroppar "tempel". Min är en Krigszon. Mitt torso är falklandskriget, mitt huvud Kuwait. Mitt generella utseende är det finska vinterkriget och min rygg börjar sakta men säkert knaka som det trettioåriga kriget.
Men det värsta är att jag inte tycker mig ha lärt mig ett skit. Trots att den här helgen har kostat mig flera år rent utseendemässigt, tusentals kronor samt ett förlorat SL-kort värt ca 2000:-.
När jag, som bitter gammal man, ser tillbaka på mitt liv som 21-åring kommer jag antagligen att minnas hur jag hade magsår i åtta månader, var tvungen att flytta fyra gånger, förnedrade mig själv med att göra reklamjobb på helgerna samt inte tog till mig någonting alls av min relativt dyra utbildning.
Samtidigt kommer en vanlig, vettig, person minnas att han tillsammans med sin rågblonda flickvän tittade på Bonde Söker Fru i en smakfullt inredd förstahandstvåa. Att de drack vin. Att de älskade med varandra i timmar. Han kommer minnas hur underbart livet var, och fortfarande är.
Varför är inte jag han?
Varför lever jag i terror och skräck?
Men framförallt undrar jag: hur ska jag kunna ta mig till systembolaget utan mitt SL-kort?
upplagd av Mark Malmström
00:11:00
2 kommentarer:
Spot on. Så många gånger jag vaknat och frågat mig själv:
- Varför i helvete gör jag såhär mot mig själv?
Och fått till svar:
- Jag vet inte, men vi testar igen och ser om vi lär oss då.
Odds.
Sorry to reveal the bad news; Det kommer se likadant ut när du är 29.. men Mark, vill du verkligen sitta i den där hemska miljön?! och titta på bonde söker fru. trodde du ville nåt med ditt liv. Men det var ju skönt å höra. Lite mer plats över här ute då då.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida