the ramblings of a mad man

Jag borde egentligen plugga inför tentan men hittade istället en gammal kompis blogg.
I den fann jag en elegant utformad agoni mot folk som, efter många långa år av pubertet, fortfarande envisas med att propagera för sin egen existens genom att utropa självbesvärjelser som: "ateist" och om jag får spinna vidare: "socialist", "kommunist", "nihilist" med mera med mera med mera...
Jag kan hålla med min gode vän om att det var en ganska naturlig reaktion att framföra sådana artiklar när man var i fjortonårsåldern, mest bara för att påvisa att ens hjärna faktiskt användes.
Jag känner mig dock lite felstämd i frågan. Jag var ju helt klart själv en av dem som stod på påhittade barrikader och predikade dessa exakta ord, (det är exakt vad de är; bara ord), för ett par år sedan. Jag hade röda stjärnan på bröstet och mina tunna lockar färgades svarta direkt adamsäpplet började ta form.
Och visst hoppas jag att jag har vuxit ur ett alltför självhävdande beteende. Jag tänker iallafall lite då och då på vad jag säger och framförallt på hur jag framtonar mig själv i ett samtal.
Och tack vare lite intern feedback så vet jag att mina kommentarer är mer finslipade nu än de var för fem år sedan, och därtill mycket roligare och av en mer karaktäristisk sort.
Jag hade allvarligt talat aldrig orkat prata om mina åsikter hela dagen för jag vet att nästan alla tycker att folk som envisas med att rubricera sig själv i det stora hela är fruktansvärt irriterande. Jag tror till och med de själva tycker att de är jobbiga.
Människor som är över arton och fortfarande skriker hej vilt om vem de är, hur de fann sig själva eller vilka böcker man måste läsa för att finna en egen individ är nog de mest ocharmiga av dem alla. Jag kan räkna upp minst tre tillfällen då jag flytt hals över huvud från en Dônna bara för att hon var tvungen att redovisa just något av dessa personlighetsbrott:

1) När en frågade mig vad jag tyckte var mest intressant i hennes rum
M - "Jag vet inte, är det verkligen viktigt?"
X - "Jag älskar min jordglob, den får mig att känna mig stark!"
M - "Tack för koppen"
(Jag måste även berätta att när jag var på väg ut så frågade hon mig om hon fick läsa lite sms-poesi för mig. Det fick hon inte.)

2) När en frågade mig vilken min favoritgud var?
M - "Dionysos"
X - "Jag tror inte på gudar, gudar är bara ett fabrikat av svaga människor"
M - "Det var inte frågan, sopa."
(sedermera övergick det här till ett smärre bråk som ledde till att större delen av min kväll kvävdes av irritation)

3) När en skröt om att hon varit på studentoverallfest (på blekingemål dessutom!)
X - "Det var helt tokigt, två hela busslaster med overaller som gick loss på en medeltidskrog på Gotland!"
M - "... oj, herregud! "
(Hur kan man ens säga något så fult?)

Men de här människorna är inte värst (jo, hon Overallen var rätt illa), men i övrigt: nejnej.
- De vidrigaste utav flertalet är de som smyger in personliga egenheter i små omärkbara situationer. Oftast när man inte lyssnar. Det kan röra sig om hur personen har en småsjuk relation till retroprylar. Oftast reagerar man inte till en början förens det blir alltför uppenbart och riktigt obehagligt, typ: "jag bara älskar sjuttiotalet!", eller ännu värre: "Jag bara älskar åttiotalet!" (ok, det finns värre saker att älska; typ drakar, piskor, läder, Nemi, svart läppstift etc.)
Sådana modestatements passar också bättre på en person född -94 än på en som är född -84.
Förstår inte människor att poängen med att bli äldre är att man ska utvecklas? Att hitta en nisch och söker idéer och ämnen som man faktiskt tror att andra människor är intresserade av.
En person som pratar om sitt eget förhållande till religion, drakar, svärd, politik eller mode är nästan aldrig intressant. Undantaget är dock politiker, designers, teologer, drakar eller personer som har dödat en annan människa med ett svärd.

Vilken målgrupp söker en tjugofemåring som berättar att han/hon: "älskar det franska språket" eller "dricker bara cider och tåååål inte öl" eller "inte klarar av att lyssna på hårdrock eller hip hop!". Jag tror inte det finns någon som KAN vara intresserad av sådant nonsens.

Tänk på det nästa gång du är på väg att kvacka ur dig vilket ditt favoritord är (agnostik? akustik? vackerhet? glimra? flora? kinetik?).

Ingen bryr sig och det borde i ärlighetens namn inte du göra heller.

Usch då, nu ligger jag efter...

/m