ang. ålder och kyla

Jag har precis kommit innanför dörren. Kvällen har jag spenderat stående i isande regn.
Det är väldigt få saker och personer som kan få mig att göra just detta: stå i isande regn.
I stort sett är det bara tre potentiella situationer som får ut mig en hel kväll i isande regn.
1. Apokalypsen (det hade inte känts rätt att vara inomhus).
2. Dagen då vi fjädrar och tjärar Stockholms Lokaltrafik.
3. Bruce Springsteen spelar på Stadion.

Just ikväll spelade Bruce Springsteen på Stadion, så ifall något av de ovan nämnda situationerna hade inträffat hade jag antagligen inte brytt mig. Hade världen gått under hade jag gärna kombinerat det med E-Street Band. Om en mobbgrupp hade gått mot SL skulle jag kunnat läsa om det i tidningarna dagen efter.
Men Springsteen iallafall. Han var inte lika bra som förra gången (5/6 2008), men han var ändå bättre än så mycket annat. Det är först nu jag börjar förstå det. För en timme sedan var jag stelfrusen och blöt gåendes på Valhallavägen. Nu sitter jag hemma och börjar sakta men säkert lägga bitarna i plats. Låtarna han spelade. Showen han gav.
Att han faktiskt tog upp en liten flicka ur publiken, gav henne micken och bad henne skandera "waiting on a sunny day". Att Nils Lofgren öppnade hela spelningen med att spela "Idas sommarvisa" på dragspel. Att E-Street Band lyckades lyfta "Ghost of Tom Joad", en ganska tom låt, till att bi den bästa under hela konserten. Att de mot alla odds (ny trummis, ingen Patti, ösregn, kyla, ålderdom) lyckades få mig, 22 år, att känna mig gammal. På ett bra sätt.
Det var en fin kväll. Nu ska jag nog köpa en biljett till Söndag också.