Prestationsångest

Jag skulle egentligen sparat det här inlägget till en lämpligare tid. Men jag tycker mig förtjäna skriva ner det här idag.
Jag har en enorm prestationsångest. Inte nog med att jag, personligen, känner att jag alltid måste överträffa mig själv och alla i min närhet. Jag har dessutom en man i mitt blod som hånar mig varje gång jag lägger händerna över tangentbordet. Den här mannen är död sedan trettio år tillbaka, och jag har givetvis aldrig träffat honom. Och hade jag det hade han antagligen inte hånat mig, utan snarare lagt en vurmande hand över min axel och skrivit en krönika om just blodsband. Men det är bara önsketänkande.
Egentligen känner jag hur en liten liten del av sörjan som rinner genom mina artärer vrider och vänder på sig när tänker på nya idéer till uppslag och artiklar. Det bultar i mitt hjärta och kapillärerna i mitt bakhuvud hojtar: "Förenkla! Tänk tillbaka! Var inte så förbannat dumdristig!" Mannen i mitt blod är en nationalklenod och inte minst en av DNs största skribenter genom tiderna. Han har en egen stiftelse uppkallad efter sig och ett pris som delas ut årligen i hans namn.
Kommer jag lyckas med detsamma? Eller kommer kusins framtida barnbarn sitta i samma sits om trettio år och tänka: "Jag har en riktig idiot i mitt blod. Han skrev för en serietidning och då inte ens de roliga reportagen. Han var ganska duktig som ung, men tappade bort sin talang under sina år på högskolan. Brytpunkten i hans karriär tycks varit när han tog jobb som vimmelfotograf för ett spritbolag. Sedan gick det bara utför. När han dog, i 55-årsåldern, hade han dragit sig tillbaka till Hjärnarp som urfattig webbredaktör. Han lämnade efter sig en trasig macbook fylld med foton på en kille utklädd till pirat."